Hej                           Astana 20020923

Nu är jag i Astana som är Kazakhstans huvudstad.

Jag stannade i Kurgan, som jag skev om i förra mailet, i två dagar för att vila upp mig lite. Staden var inte så hemsk när allt vatten hade torkat bort och vägarna bara var lite leriga, men tillräckligt tråkig för att jag skulle vilja bo där någon längre tid. 

Jag lämnade Kurgan den 8 september och cyklade söderut för att komma fortare in i Kazakhstan istället för att cykla mer österut, som jag hade tänkt mig först. Det var ungefär lika dan natur som efter Jelarbinsk, våta marker med många döda träd. Jag glömde att skriva i förra mailet att nästan all skog 15 mil öster om Jelarbinsk är död så jag såg döda trädstammar överallt. Det var inte lika många döda träd söder om Kurgan så här kändes det som om man cyklade igenom ett landskap som nästan inte var påverkad av miljögifter. På kvällen stannade jag och tältade. 

Nästa dag cyklade jag fram till gränskontrollen mellan Ryssland och Kazakhstan och jag hoppades att allt skulle gå fort så att jag kunde fortsätta en bra bit i Kazakhstan innan jag stannade för dagen. 15.45 var jag vid gränskontrollen. 

15.50 fick jag gå före hela bilkön så det var bra. Fem minuter senare satt jag inne på den ryska tullen och försökte förklara varför jag inte hade något papper på vad jag hade tagit in i landet (jag hade inte fått något sådant vid gränsen till Vitryssland). Jag fick reda på att nästa gång jag åkte till Ryssland skulle jag skaffa ett sådant papper, men det var inga problem så de släppte mig vidare . Sedan var det passkontroll och jag lämnade in mitt pass, väntade 15 minuter, fick reda på att det var något fel som de måste kolla upp innan jag skulle få tillbaka passet. 

Jag tyckte det var trist att vänta så jag gick in i ingenmansland mellan Ryssland och Kazakhstan, drack lite kaffe med några lastbilschaufförer från Kazakhstan, gick tillbaka till Ryssland, pratade lite med passkontrollanterna, fick reda på att mitt ryska visum hade gått ut en månad tidigare (något som även jag kunde läsa på mitt visum). Väntade lite, drack mer kaffe, pratade lite med folket som skulle passera gränsen. 

De flesta tyckte att jag skulle muta vakterna så jag skulle komma vidare. Det var några som försökte muta i mitt ställe, men det fungerade inte. Jag pratade med chefen för passkontrollen och han sa att det inte gick att komma in till Kazakhstan genom hans kontroll. Om han släppte igenom mig skulle hans kollegor på den Kazakhiska sidan ringa hans boss och han skulle få en massa problem. Fick en rundvisning på gränsstationen och de försökte förklara vad alla gjorde, naturligtvis på ryska. Blev bjuden på mat, vodka och öl av tullarna, tackade nej till vodkan. Sedan var det alla de vanliga frågorna, ålder, flickvän, varför jag cyklade och inte körde bil, vart jag skulle, vilken väg jag hade cyklat, vad jag tyckte om Ryssland ( sa som det var, Ryssland är bra men gränskontrollerna är hemska. De höll med och tyckte att man skulle ändra systemet). De varnade mig för vissa områden i Kazakhstan som jag inte skulle besöka osv. Naturligtvis de vanliga skämten var man kunde köpa billig sex, att de hade någon dotter som kunde följa med mig till Sverige osv. Det var ganska kul att bara sitta och vänta på mitt pass. De visade även alla spel de hade på sina datorer och undrade om jag vill spela för att fördriva tiden tills jag fick tillbaka mitt pass. Spelade inte utan tittade på vad som hände på tullstationen istället. En sak som var kul var när det kom in en flock med 50 kor som man fick jaga bort. 

21.40 fick jag tillbaka mitt pass och de sa att jag inte fick fortsätta in i Kazakhstan utan var tvungen att åka tillbaka till Jelarbinsk (ca 50mil) och skaffa någon stämpel innan jag kunde fortsätta. De visade även på min karta var jag kunde ta mig in i Kazakhstan utan gränskontroll. Blev bjuden på lite mer öl och fick böta ca 30 kronor innan jag fick fortsätta. Därefter var det bara att fråga några lastbilschaufförer om jag kunde få lift och några timmar senare var jag tillbaka i Kurgan.

Sov resten av natten i en lastbil och nästa morgon köpte jag en tågbiljett till Petropavlobsk i Kazakhstan. Jag hade fått reda på att det inte var någon passkontroll på tåget. Jag blev kontrollerad tre gånger och alla tyckte att mina visum och pass såg bra ut så jag fick fortsätta. 

Ca 1 mil innan Petropavlobsk kom en av vakterna tillbaka och satt och vaktade mig resten av resan. Väl framme var det bara att följa med honom till passkontrollen. Han visade mig inte till passkontrollen utan till en mörk gränd utan ljus. Där ville han ha pengar. Först började han med att kräva 100 dollar och jag sa nej, sen 50 dollar, 2000 tengi (ca 140kr), 10 dollar, 5 dollar. Jag sa hela tiden nej och sa att jag hade visum och pass i ordning, så det skulle inte vara några problem för mig. Visade även med hjälp av mitt ryska lexikon att det var förbjudet att muta. Efter 40 min var vi fortfarande inte överens, så jag gav honom en öl, frågade om vägen ut ur staden, han visade, cyklade i motsatt riktning och kom ut. Stannade vid en restaurang vid utkanten och frågade för säkerhets skull om vägen igen och det var bara att fortsätta i samma riktning. Först var jag tvungen att äta den mat de bjöd mig på och dricka te med dem. Tältade i utkanten av staden för jag ville inte cykla igenom en poliskontroll till, innan jag hade sovit. Det finns alltid  en poliskontroll några km utanför alla städer.

Nästa morgon var det varmt, ca 25 grader, och extrem tråkig motvind så jag hade en jobbig dag framför mig. När det var som värst stannade jag på ett café, där personalen blev överlycklig för att jag som svensk turist ville äta deras mat. Beställde soppa och kaffe och de kom fram med en massa annan mat som jag var tvungen att äta. När jag satt och åt som bäst kom det några poliser och frågade om pass och visum. Det var bara att visa mina papper och dricka mer te med dem. En av dem hade en dotter som gärna skulle vilja följa mig till Sverige osv. Samma vanliga frågor och skämt. De önskade mig lycka till och jag fortsatta några mil till.

Nästa dag vaknade jag till ljudet av regn och att det var kallt, 6-8 grader. En fördel var att jag hade medvind så det gick ganska bra att cykla ändå. Cyklade hela dagen i ett ganska platt landskap utan träd men med många kor och hästar, Tydligen var gräset bäst längs vägen så de flesta djuren var uppe på vägen. Hästar är mycket bättre än kor, för de flyttar sig så man slipper cykla zickzack mellan dem. 

Nästa dag kom jag fram till Kokchetau där jag letade upp en bankomat för att få ut lite pengar. Blev bjuden på kaffe och te på ett café. Satt där ett tag och de som hade stället tyckte att jag skulle stanna hemma hos dem och vila lite. Jag tyckte att jag hade för lite tid så jag tackade nej och fortsatte istället. Jag upptäckte efter ett tag att min karta inte stämde. Enligt den skulle det inte finna några berg där jag var, men jag såg dem i alla fall och även att det skulle vara motorväg. Det var tvåfilig motorväg där det växte träd och buskar i ena körriktningen, all trafik var i den andra filen. Detta medförde att jag fick två filer för mig själv. Det är inte så stor skillnad på att köra zickzack mellan kor eller buskar.

Nästa morgon startade jag tidigt och hade bra väder. Blev stoppad efter 2 mil av en man som ägde ett kafé som han tyckte att jag skulle stanna vid. Kaféet låg bara 2 km längre bort så det passade mig perfekt. Blev bjuden på en massa mat och te och de undrade om jag ville stanna där tills nästa dag, men jag hade inte tid utan fortsatte. Cyklade till nästa by där jag hade stora problem att förstå hur jag skulle cykla, för det kändes som om hela utkanten av byn var ett stort vägarbete. Hittade rätt efter ha frågat en del personer och druckit en hel del te. Efter byn var det mer vägarbete, så den mesta av cyklingen skedde ute på sädesfälten istället, där även all övrig trafik var. Efter 4 mils cyklande genom vägarbete blev vägen bra och några km längre fram kom jag till nästa by, Makinsk. Cyklade efter vägskyltarna och stannade vid första kaféet och åt lite. Fick reda på att jag hade cyklat fel och att vägskyltarna som var uppsatta var bara för att minska trafiken på den andra vägen, som var 8 mil kortare. Jag vände och cyklade tillbaka till Makinsk för andra gången. Lyckades knäcka pakethållaren och stannade och frågade en person om det fanns något ställe där de lagade bilar. Det fanns ett ställe, men det var stängt, men hans granne skulle säkert kunna hjälpa mig. Lagade cykeln och cyklade ut från staden och tältade. Jag slog upp mitt tält och sen låg jag inne i tältet och lyssnade på vargarnas ylande. Under den natt frös jag väldigt mycket, fick senare reda på att det hade varit 5 minus. 

Jag vaknade väldigt sent och cyklade tillbaka till Makinsk och åt , vände och cyklade ut igen. Jag fortsatte ungefär en mil där jag blev stoppad av folk vid ett kafé. Blev bjuden på kaffe och öl och de tyckte att jag kunde komma hem till dem och äta middag. Jag tackade ja och lite senare var jag tillbaka till Makinsk för fjärde gången. Fick en rundvisning av staden, från bil, och besökte en del kaféer och drack mer öl. Därefter blev det middag och senare bastu med mer öl. Jag sov ganska tungt nästa natt, vaknade upp och åt frukost innan jag fortsatte. Stannade vi samma kafé som dagen innan, beställde kaffe. Blev bjuden på pannkakor, pratade med dem som jobbade där. Blev utfrågad om min resa, pass och visum av en polis. Drack mer kaffe och blev bjuden på mer mat. Lite senare kom polisen tillbaks med två överbeväpnade kollegor och denna gång ville de titta på mitt pass, visum och cykel. Sedan satt de i sin polisbil och tittade på mig i några timmar innan de kom fram till att jag var ofarlig och då åkte de vidare. Jag fick en rundvisning på kaféet och fick reda på hur allt fungerar där med arbetstider, löner osv. Man jobbar tre eller fyra dagar varje vecka (dvs. 72 eller 96 timmar) och får då ungefär 200 kr/ vecka och det är väldigt bra betalt här.

46 timmar senare lämnade jag kaféet med bil och åkte tillbaka till Makinsk. Stannade i Makinsk hos en av de som jobbade på kaféet och fick min andra rundvisning i staden, till fots denna gång. Staden var verkligen trist. Jag fattar inte att folk ville bo kvar. Även centrum var trist, påminde mycket om en industritomt i Sverige. Jag fick förklarat för mig hur livet var där och att allt var mycket bättre under Sovjets tid. Då hade det funnit värme i husen tex. Vatten är inte inkopplat och det är nog ingen som tror att det kommer att bli inkopplat heller. Under Sovjets tid hade det funnit mer arbete och mer pengar och allt hade varit lättare. Nu var det svårt att få jobb om man var ryss, så många ryssar jobbade i Ryssland och veckopendlade (eller vad man gör med ryska arbetstider) mellan Kazakhstan och Ryssland . Jag pratade med en ryss och han sa att han hade 80 mil till sitt jobb som han pendlade med bil till. Jag hade cyklat hans väg till arbetet,  jag tyckte synd om honom.

Efter två dagar till i Makinsk cyklade jag ut ur staden och stannade vid det trevliga kaféet för tredje gången. Drack lite kaffe och cyklade vidare. Denna dag var nog den värsta dag jag kommer att få under denna cykelsemester. Stark motvind, vägarbete och ungefär 5-6 mil med skogsbrand där luften var full av rök och aska. Jag fortsatte med verkande lungor och efter många hemska timmar var jag utanför den värsta röken och det började bli sent. Jag hade ingen lust att tälta när skog brinner några km bort, så jag stannade och frågade efter vatten och om det fanns ett kafé. Fick tag i vatten men det fanns inget kafé där. Istället var det en man som bjöd hem mig till sig. Stannade där, blev bjuden på te och bastade senare på kvällen. 

Nästa morgon lämnade jag byn och cyklade i bra väder, bra vind, bra väg och upptäckte att cykling kan vara underbart. Cyklade de sista 14 milen till Astana och stannade där hos en person som jag hade mött på kaféet i Makinsk. Har fått rundvisning i Astana och det är en ovanlig trist huvudstad. Hela staden är en byggarbetsplats och antagligen om några år kommer det att bli ganska bra där. I utkanten av Astana går det fortfarande kor och hästar löst på gatorna, men desto närmare centrum man kommer desto färre lösa djur.

Ha det så bra tills nästa mail.

Stellan