Hallandsposten 2003-11-22
Stellan har trampat till Kina
Äventyrslusten drev honom att göra en cykeltur på 1 700 mil
 |
|
Först och främst måste man vara knäpp, svarar Stellan Johansson på frågan om varför man ger sig iväg på en cykeltur till Kina.
Men egentligen handlar det nog om så kallad blodad tand. För det var under en cykelresa genom Australien 2000 som idén dök upp i hans huvud.
– Därifrån kom jag till Singapore och hade redan då funderingar på att cykla hem. Av ekonomiska skäl blev det dock inte av. Men när jag kom hem började jag på allvar tänka på en sådan resa.
Väl hemma plockades världsatlasen fram. En omvänd resa började ta form – från Sverige till Singapore – och däremellan låg ju en rad ”okända” länder med namn som slutade på -”stan”.
– Jag satt och tittade på kartorna och frågade mig vad det var för länder. Min förkunskap om dem var väldigt liten.
Stellan blev nyfiken på de udda resmålen i forna Sovjetunionen och bestämde sig helt enkelt för att åka och titta hur de såg ut. Efter två månaders förberedelser steg han den 28 juni 2002 på båten från Stockholm till Tallin och väl framme i Estland trampade han iväg. Via Ryssland nådde han i november Alma-Ata i Kazakstan och där gjorde han en vinterpaus.
– Jag flög hem till Sverige igen och jobbade ett par månader. Sedan flög jag tillbaka till Alma-Ata igen. Men på grund av kylan tog det tre–fyra veckor innan jag kunde börja cykla därifrån. Som värst var det 57 grader kallt.
Stellan pekar på kartan och visar vilken väg han tog från Alma-Ata. Till Kirgistan och vidare till Uzbekistan och Samarkand. Men sedan återigen tillbaka till Kazakstan.
– Jag gillar stäpperna i Kazakstan. Det blev en liten omväg, säger Stellan.
En liten omväg?
– Ungefär 600 mil. Det tog fem månader, konstaterar han lugnt.
Efter en resa genom oländiga bergstrakter och oändliga öknar tog cykeltrippen sedermera slut i centrala Kina den 2 november. Då var cykeln så utsliten att han inte längre kunde fortsätta.
– Pedalerna var trasiga och aluminiumramen var sprucken. Jag fick dumpa cykeln i Kina och åka hem.
Stellan nådde alltså inte fram till Singapore, men på sin 1 700 mil långa cykelfärd hade han fått se och uppleva massor. De personliga rekorden i olika ”grenar” duggar tätt när han berättar om resan.
– Den högsta temperaturen jag uppmätte var 52 grader varmt. Då sjönk däcken genom asfalten när jag cyklade.
– Vid ett tillfälle gick jag i 54 dagar utan att duscha. Det kliade i början, men sedan vande man sig.
– Som längst gick det en vecka utan att jag såg någon annan människa. Fast man känner sig inte så ensam ute i vildmarken som i en kinesisk stad. Massor med folk men man kan inte prata med någon.
– I Uzbekistan blev jag stoppad och kontrollerad fem gånger på en och en halv kilometer. Tre gånger av polisen och två gånger av militären. Det är kontroller överallt, så fort du ska passera en bro eller en tunnel.
Men de bästa minnena verkar inte vara rekordnoteringarna. Utan kontakten med de människor han träffat på resan.
– Fördelen med att cykla omkring ensam är att man får en väldigt bra kontakt med lokalbefolkningen. Jag har blivit hembjuden massor av gånger till människor jag träffat och man blir bjuden på mat hela tiden.
På vägen har han lärt sig tala hjälplig ryska (”när jag åkte var ’njet’ det enda ryska ord jag kunde”) och fått diverse märkliga erbjudanden.
– Poliser som stoppade en sa ofta saker i stil med ”jag har en dotter som är sjutton, vill du gifta dig?” eller undrade om man kunde ordna ett västerländskt pass. Sådant hände nästan dagligen.
En fantastisk resa. Och enligt Stellan inte mycket dyrare än att ett par veckors ”Svenssonsemester” på flott hotell. Matkostnaderna var låga och genom att tälta och acceptera de gästfria erbjudanden som gavs lyckades han hålla kostnaderna nere.
– Mina fem månader i Kina kostade omkring 6 000 kronor. Jag tror att jag kan vara borta ett år för 30 000 kronor.
Men då får man förstås vara beredd på att använda sin muskelkraft för att förflytta sig. Man skulle kunna tro att det krävs järnfysik för att orka med cyklandet, men Stellan håller inte med.
– Nej, jag vet inte det precis. Det går ju framåt hela tiden. Cyklar man inte så fort tar det bara längre tid. Det som krävs är att man är envis och inte ger upp, och man tränar ju upp fysiken under tiden.
Snart bär det iväg igen för Stellan Johansson. Den här gången har han tänkt sig en resa från norr till söder. Med sig får han då kompisen Daniel Rosengren.
– Vi tänker starta från Nordkap och cykla via Ryssland och Kaukasus genom Afrika och ner till Kapstaden. Jag har redan beställt en ny cykel och jag planerar att åka i januari.
– Den här gången ska jag ha en cykel i stål som går att svetsa ihop när den går sönder. Jag ska inte behöva avbryta den här resan också i förtid.
Fotnot. Mer information och berättelser från Stellan
Johanssons långa resa finns på hans egen hemsida